Det är så sorligt så jag vet inte vad. Vad säger man och vad kan man göra, liksom? Ingenting, mer än att finnas där. Men orden räcker liksom inte till. Det är en otrolig chock för alla, främst de närmaste familjemedlemmarna. Vi finns alla här ( jag och hela tjocka släkten) -alltid. Anytime.
Jag tycker inte ens att jag kan skriva mer, för jag vet inte vad det finns att säga, mer än att jag beklagar. Glöm inte alla fina minnen ni har haft och tänk på den tid ni fick iallafall.