Mimmi Gästbloggar om Kenya
Jag är tillbaka. Tyvärr, skulle jag vilja säga. Som alla säkert vet har jag vart i Kenya i en månad för ett tag sen. Och nu tvingar Lisa mig att gästblogga. I alla fall, om jag skulle beskriva resan med ett ord skulle det bli Galet! För allt är så extremt annorlunda där.
Allt började med att vi landade i Nairobi mitt i natten (klockan var 3 eller något) och vi hamnade sist i kön till att få våra visum. När vi väl kom ner och hade hämtat vårt bagage upptäckte vi att ingen var där för att hämta oss! I stället möttes vi av 10 afrikaner som stod och skrek och ville ha in oss i deras taxi-bilar. Vi hade läst någonstans att man egentligen inte skulle lita på taxi-chafförena. Men vi hade egentligen inget val, så vi frågade en om han kunde ta oss till ett säkert hotell. Som tur var hamnade vi på ett bra ställe, men det blev dyrt som fan.. Antagligen tog dem dubbla priser eller något.
Dagen efter fick vi ett trevligt uppvaknande kl. 6 på morgonen av en moské som låg dörr i dörr med hotellet. Eftersom de var fullt liv på gatorna utanför bestämde vi oss för att gå upp, och tur var de, för i receptionen satt en man som sa att han skulle köra oss till barnhemmet. Tydligen hade dem ring flygplatsen och undrat vart vi tog vägen. Vi hoppade in i bilen, och första mötet med Kenyansk trafik var fruktansvärd! Vi höll på att krocka hela tiden, bilar var överallt och körde i alla riktningar. Där gällde verkligen Tuta och Kör! Dessutom va de varmt och svettigt och chaffisen spelade extremt hög musik. De är en grej som alla verkar älska där... Sjukt hög musik hela dagarna, oavsett vart man är. Till och med i de minsta, rostigaste bilarna finns de extrema musik-anläggningar. Och ofta har dem en liten tv i stället för backspegel, där de spelar musikvideos.
Första dagen åkte vi som sagt taxi, men efter de lärde vi oss använde Matatus, som är små mini-bussar där dem knör in så många personer som de bara går. Som mest räknade jag till 25 pers i en, plus en höna! Matatusarna är ofta målade i roliga färger och har ofta olika teman, tex hiphop, världen, fotboll eller något annat. Även i matatusarna spelar dem hög musik, oftast afrikansk. Dessutom öppnar dem dörrarna i farten och låter folk hoppa på och av. Men billigt är de. Man kan komma långt på 5 svenska kr. Och kul som fan med! Ja älskade det!
Barnhemmet (Huruma's Childrens Home) låg någon mil utanför Nairobi i ett ställe som heter Ngong Hills. De va galet vackert där, väldigt grönt med en massa kullar. När vi kom dit möttes vi av den tjocka kvinnan som ägde barnhemmet. Hon va verkligen som The Big Moma! Hon visade oss runt på området där dem hade en liten skola, själva barnhemmet och två gästhus. Jag och Silla fick de största gästhuset helt själva. Men man kan inte direkt säga att dem är bra på att bygga där. Huset var enbart i betong och golven var inte ens utjämnade. Dessutom var fönstrena sönder på de flesta ställena.
Hela första veckan hjälpte vi till i skolan, där vi mest var med de små barnen. Vi var även med på några engelska-lektioner för de äldre barnen, men jag gillade inte systemet dem lärde ut på. Dessutom är de lagligt att aga barnen där. De som var hemskt med de små barnen, var att dem inte ens visste hur man leker! Hela dagarna fick dem sitta vid ett bord och läsa (vilket dem inte ens kunde) eller teckna (med endast en krita). Barnen i den klassen vi var mest i var mellan 2 och 6 år. Allt är så olikt Sverige i skolorna där... Dessutom fattar jag inte hur barnen orkar. Dem vaknar kl. 6 på morgonen, men äter inte frukost för ens klockan är 10. Till frukost fick dem gröt. Sen åt dem lunch klockan ett, då det serverades bönor och ris, helt utan kryddor. Sen hade de rast en timma, och sen gick de till skolan till klockan var fem. Efter det fick dem tvätta sig och sen var de kvällsmat som bestod av ugali (som är majsmjöl och vatten, ser ut som en vit klump) och bönsås. Och det var exakt samma mat varje dag. Att dem inte är mer undernärda är otroligt.
Efter en vecka på Huruma åkte vi på Safari. Vi blev hämtade på barnhemmet av en liten minibuss på fredags-morgonen. I bussen satt de även två personer som var från Holland. De va ett par i 45-års åldern, och dessutom var dem nykära och besatta av äventyr. Dem satt och myste i bussen hela vägen till nationalparken Maasai Mara (som ligger på gränsen till Tanzania, alltså fem timmars bilfärd bort!) Vägen dit var helt galen, och vår chafför var inte rädd för att köra snabbt direkt. Vi flög omkring i bussen, eftersom de flesta vägarna i Kenya är som puckelpister. De kallas för "dancing roads" eftersom man dansar omkring i hela bussen när man åker, avsett om man vill eller inte. En gång lossnade vårt säte och vi flög säkert en meter upp i luften! I alla fall såg vi mycket roligt på vägen. Massa små masai-byar med lerhyddor, konstiga träd, konstiga människor och vacker utsikt.
Vi sov i permanent uppsatta tält i ett camp som låg utanför nationalparken. Några masaier med spjut vaktade utanför vid en brasa så att det inte skulle komma några vilda djur. I vårt tält hittade vi en kväll två ödlor. Vi sa till masaierna, som skulle komma in och döda ödlorna. Men dem fattade ingen engelska, så i stället för att rädda oss tänkte dem stänga in oss med ödlorna! Tillslut fattade dem i alla fall, och fick ut de äckliga djuren.
Guiden som vi hade var jätte bra och vi fick se alla intressanta djur tex: lejon, geoparder, noshörningar, giraffer, zebror, elefanter, krokodiler, flodhästar, apor, antiloper, gnuer, bufflar, gamar med mera... De var verkligen häftigt att se alla djur i deras naturliga miljö. Fast efter den andra dagen blev de nästan lite långtråkigt. Då hade vi ju redan sett allt, och de va inte så att djuren gjorde något skoj direkt. De enda som va skoj var en gång när vi fick gå ur bilen, den enda gången vi fick de, för att se på flodhästarna och krokodilerna.
Med oss hade vi en vakt med ett maskinvapen. Han betedde sig väldigt konstigt och stod och fnittrade och stirrade. Lite allmänt psykiskt ostabil med andra ord. Jag tänkte bara " borde en sån människa få hålla i ett vapen?". I alla fall när vi hade tittat på flodhästarna i floden tog han ut oss på savannen. Där, när ingen annan va i närheten, sa han helt plötsligt: "I can't let you girls go back to sweden!!" Vi undrade självklart om han skämtade, och då sa han helt plötsligt " Do you fear my gun?" Jag svarade "I guess" för vad skulle ja säga? Då säger psykot "You should!" SOm tur var såg vi då folk längre bort, så vi sprang genast dit...
Jao, de va allt för denna gång... Skriver mer om resten nån annan dag, de blir alldeles för långt annars..
/Mimmi
Mimmi skriver
Hej alla Lisa-fans.
Nu har jag blivit övertalad att gästblogga, så jag får väl göra det. Sitter här och funderar över vad jag ska skriva, samtidigt som jag chattar med Lisa i rummet bredvid. Dessutom värmer jag mig på den nästan överhettade datorn. Yes, så normala är vi... Fast onormalt är ganska bra, i alla fall i min värld.
Om exakt en vecka ska jag till Kenya. Det var som alla vet en såndär impulsgrej som jag kan få för mig. Dock känns det riktigt bra. Ibland har jag till och med lust att göra små glädjeskutt. I alla fall så undrar jag hur folket är där.. Tänk om man blir helt uttittad bara för att man är så sjukt blek? Det får bli till att sola en hel del innan tror jag. Annars känns allt helt enkelt bara bra/bra.Eller i alla fall det mesta..förutom alla vaccin. Jag tror nästan att jag är konserverad vid dethär laget. Nästan som klorinkråkan Elly.
Något som däremot känndes extremt och enbart dåligt var i morse när jag skulle dricka detdär vidriga drickvaccinet DUCORAL! Fy i fitta skulle jag vilja uttrycka det. Som tur är var det min sista dos. Den smakar verkligen fiskränns! Den är faktiskt till och med så vidrig så att jag nästan föredrar att få kolera.. Näe, kanske inte riktigt.. att svettas ut alla vätskor i kroppen känns inte 100 procent okej, men ändå. Ni kanske förstår att denhär grejen är riktigt vidrig. Se de som en varning om ni någon gång ska dricka skiten..
En annan otroligt rolig grej är malaria-pillren som jag numera knaprar. Här är en mumsig tårtbit av alla biverkningar: oro, depression, glömska, förvirring, hallunicationer, psyotiska och paranoida reaktioner, aggresivitet, synförändringar, självmordstankar och mardrömmar. Liksom.. detta är dessutom någorlunda vanliga biverkningar. Som tur är har ja endast märkt av lite förvirring, extrema drömmar, illamående och kanske en aning glömska. Fast jag vet ju egentligen inte vad som bara är mitt normala beteende, eftersom ja är aning onormal.. haha.. Jaja.. Jag kommer antagligen att överleva i afrika i alla fall, och de är väl egentligen huvudsaken? Dessutom lär ja få extremt kul, så de är värt det!
Nu orkar jag faktiskt inte direkt gästblogga mer. Men jag lovar att återkomma efter min resa. Då har jag nog lite mer att skriva om.
Vill även tillägga att jag kommer sakna min älskade syster galet mycket!
/ Mimz
