Jag förstår att man älskar ett djur. Tro mig. Själv har jag lipat i timmar på grund av en katt ( fast då var jag iochförsig kanske 8-9 år). Iallafall, så har jag förståelse för detta. Men när man börjar kalla på sin hund:
"- Kom till mamma/pappa." Till exempel, har man kanske gått lite för långt. Kärleken börjar gå till överdrift.
Igår när jag och Amon kollade på Jerry Springer till exempel, var det en käring som trodde att hennes Besset-hund egentligen var hennes man. Alltså hennes man hade dött för ett antal år sedan och nu hade han, enligt henne, fötts om i hundens kropp. Det lät så logiskt tyckte hon. Okey, Jerry Springer Show är inte den mest pålitliga haha, men ändå vet jag mycket väl att det finns sånna där hundmänniskor, som jag kallar dom.

Tänker också på en gång när vi var i Halmstad på ett vandrarhem. Ägarinnan till vandrarhemmet hade någon slags vidrig pudel som hette typ Pelle eller Karl. Iallafall. En kväll satt vi ute några stycken, varpå hon kommer ner och "umgås"- med hunden givetvis. Jag sitter på en stol och röker och har tagit på mig ett par rena byxor. Då kommer denna äckliga hund som egentligen ska vara vit , fast som nu är grå och lägger upp sina tassar precis på min stol.
Jag: - Men usch! Kan du ta bort honom, han är smutsig.
Hon: ( först en om-blickar-kunde-döda-blick), sen: - Han har faktiskt badat idag! ( Till hunden) Eller hur Pelle? Nu ska vi gå in till oss!

Hahaha, vet inte hur jag ska beskriva detta men kul var det iallafall. ALla var iallafall glada att hon försvann. Hursomhelst. Dessa tanter som "adopterar" hundar för att ha som barn...... Hoppas jag aldrig blir en sån!