Att vara fin har i Sverige blivit något av en tabu. Eller rättare sagt att tycka att man är fin. Man får nämligen inte göra det, för då "tror man sig", har för mycket luft osv. Inte ens om man faktiskt ser bra ut får man tycka att man gör det. Detta gäller ju inte bara utseende utan även allt annat, så som talang till exempel. Är du en jävligt bra dansare, får man inte tycka det, är du jävligt bra på att gå snyggt får man inte tycka det, är du jävligt bra på att bara vara bäst snyggast och vackrast får man inte tycka det heller! Jag kan hålla med om att människor som tycker att de är snyggast, bäst och vackrast ofta är otroligt påfrestande personligheter, men so what? Det är deras sak om de nu tycker att de är det, så varför inte? Man mår inte bättre av att gå runt och tro att man är värdelös, ful och äcklig. Detta är något jag måste lära mig. Strålar du på insidan, strålar du på utsidan, finns det ju något som heter och det stämmer. Mår man bra i sig själv så märks det. Kan bara inte fatta att jag aldrig blir hel. Känns hela tiden som att någonting fattas mig. Ett jävla ilandsproblem, men jag menar. När fan hittar man sig själv?
Jag vet  att jag aldrig kommer bli vacker. Men vet ni vad? Jag nöjer mig med det. Att vara en vanlig medelsvensson funkar.