Man blir inte lyckligare av saker. Man blir inte lyckligare av operationer eller sprutor. Man blir inte lycklig av ett fint hem. Inte av att spendera alla sina pengar och låtsas att man är rik.


Lycklig blir man av att ha fina vänner, fin familj och någon som älskar just dig för den du är, villkorslöst, och du älskar den personen tillbaka. Utan regler och utan gränser. Det finns personer jag skulle dö för och det är dem som är viktiga i mitt liv.


Jag kommer aldrig se mig själv som fin och det spelar ingen roll vad människor i min omgivning tycker om det, för i mina ögon är jag sjukt ful och sjukt vidrig. Ibland. Ibland är jag världens snyggaste eller i allafall okey. Men en spegelbild ljuger inte, eller hur? Det var någon som skrev att jag behöver mogna. Jag tyckte inte det,  men nu skulle jag göra allt för att snabbt bli trettio så att jag slapp dessa funderingar. Eller så behöver jag helt enkelt ta tag i det här jävla i-landsproblemet. It's all in my head!

Nu gäller det bara för mig att någon jävla gång inse att jag är bra som jag är. Hur kommer det sig att när ett komplex är botat uppstår ett nytt? Dåligt självförtroende? Förvirrning? Dåligt psyke? Vad är det här? Känner mig som ett freak då jag vissa dagar är uppåt och vissa dagar skulle jag tycka det skönaste vore att bara hänga mig själv. Jag är inte normal. fanfanfan.

Det finns inget bättre än att skriva av sig i bland och jag bryr mig inte vilka som tycker jag är galen- det är jag. Tycker inte ens om att känna mig tvingad till att blogga. Jag vill blogga när jag har något intressant att skriva och  när jag vill skriva av mig.